Varför jag inte tror på Gud

(ett blogginlägg från 2009, från den blogg jag hade då:)

 

I går läste jag Torsti Lehtinens essä om döden i boken "Sinä kuolet" (Tammi 2005), och berördes av att en av Finlands största nulevande författare och filosofer fruktar helvetet. Man behöver inte vara religiös fundamentalist för att frukta helvetet. Hos en filosof tar det sig bara annorlunda uttryck. 

I den här essän skulle jag vilja trösta sådana som Lehtinen, så långt det låter sig göras. Det förefaller ju lätt att trösta ateisten och den troende på dödsbädden. Båda har ju ett färdigt svar på frågan, som de kan vila i. Ateisten kan man trösta med Epikuros ord ""Döden är ingenting för oss, där döden finns, finns inte vi, och där vi finns, finns inte döden." Den troende kan man trösta genom att tillförsäkra honom syndernas förlåtelse. Men hur tröstar man den som inte har något svar på frågan? Den för vilken döden bara är ett stort Främmande, som kan vara vad som helst, även det värsta man kan fantisera fram? Sådana själar är svåra att trösta med religion. Men kanske filosofin har någon tröst att ge? Jag skall försöka. 

Torsti Lehtinen skriver i sin essä att han är mer rädd för sina egna mörka fantasier om livet efter döden än för Dantes och de kristnas helveten. Han uppger därvid två sådana fantasier: Den ena handlar om att han bara skulle vara ett isolerat jag i all evighet, utan någon kontakt med något utanför sig själv. Den andra handlar om att han blir pinad av Satan genom att i all evighet tvingas kräla genom ett smalt rör, som ständigt delar sig i T-form, som en labyrint han aldrig slipper ut ur. För min del tycker jag den första av dessa två är värst. Jag har svårt att komma på något värre. Hur skall man motstå sådana fantasier?

Först måste man konstatera att sådant hämtar näring hos det irrationella och patologiska i oss. Sådant kommer man aldrig fram till genom att använda sig av sitt förnuft. Men hur övertygar man sig själv att det är berättigat att använda sig av förnuftet i denna fråga? Så länge man rör sig på denna nivå finns det knappast någon lösning. Men bejakar man förnuftet, kan man kritiskt reflektera kring dessa fantasier. 

Jag skall börja att försöka använda mitt "bondförnuft" med en inledande sannolikhetskalkyl för vilka efter-döden-scenarier som är de mest trovärdiga. 

1. Ateistens svar: Att medvetandet dör och ingår med allt annat i jordens kretslopp.
Jag anser det här vara det överlägset mest sannolika, ojämförbart med de övriga svaren. Varför i all helvete skulle vårt futtiga medvetande vara det enda undantaget i hela detta ofantliga universum från den obönhörliga lagen om kretslopp,som t.o.m. diamanten delar? Så länge vi inte har ovedersägligabevis för motsatsen, ser jag ingen anledning att tro att medvetandet inte skulle följa kroppen i dess upplösning i döden. Och vilken anledning har vi att tro att medvetandet plötsligt skulle förändra sig i dödsögonblicket, plötsligt befria sig från lagen om kretslopp, som om den plötsligt greps av renässanshumanistiskt övermod? Vi vet ju redan nu att vårt medvetande befinner sig i ett kretslopp, där våra gamla medvetandetillstånd/tankar ruttnar och utgör jordmånen för nya medvetande-tillstånd/tankar. Varför skulle inte detta ske i en bredare skala efter döden, där medvetandet, på samma sätt som kroppen, upplöses och blir den jordmån i vilken kommande generationers medvetanden kan växa? Jag finner själv ateistens svar ytterst tröstande och kärleksfullt, det är ett befriande evangelium i harmoni med allt det värdefulla jag hittills lärt mig av bondförnuft, vardagsliv, etik, vetenskap, filosofi, religion, konst, skönlitteratur och poesi. Och hur skulle en sådan död kunna vara något ont? Den utgör ju fullbordan av något vi känner igen i två vardagsfenomen som båda slutar behagligt: de enda två fenomen före vår kropps ruttnande där något materiellt lämnar vår kropp, för att ge liv åt ett kretslopp utanför oss: Vårt kissande och bajsande, och våra fortplantningsakter. Ännu ett kroppsligt fenomen kan betraktas som en "lilla död", nämligen vårt insomnande för natten. Också det slutar behagligt. Hur skulle då döden kunna sluta obehagligt? Vi känner den som fysisk företeelse bara genom dessa tre behagliga saker: kissandet och bajsandet, fortplantningen och sömnen. Då måste det vara vägen till döden som är det obehagliga, och fruktan för döden, inte döden i sig själv. 

2. "NDU-svaret": Att medvetandet överlever utanför jordens kretslopp, för att ingå i utomjordiska kretslopp.
Det näst mest sannolika: Om vi nu absolut måste förutsätta att medvetandet överlever döden, så är det mest rimliga vi kan göra att lyssna till deras berättelser som tror sig ha upplevt livet efter döden i nära-döden-upplevelser (NDU). Vi har ju inga andra vittnesbörd att tillgå i frågan, utom våra egna ganska fruktlösa spekulationer och spiritismens flummiga värld. Majoriteten av dessa NDU-vittnesbörd tycks handla om positiva upplevelser, ja himmelska upplevelser. Endast en liten procent är negativa. Vem som får negativa och positiva upplevelser verkar inte ha något att göra med människors moraliska eller religiösa karaktär, man kan ha båda två poler i samma upplevelse. Det har hittills varit upplyftande för mig att läsa NDU-forskning, även om jag inte tror på överlevnadshypotesen. Skulle den stämma, är det sannolikt något positivt vi möter efter döden, och det negativa synes vara reningsprocesser  på vägen mot ljuset. Man behöver heller inte acceptera någon odödlighetslära bara för att man tror på andevärlden, utan man kan lätt tänka sig att även den har sina egna kretsloppslagar av födelse och död. 

3. Reinkarnation: Att medvetandet överlever innanför jordens kretslopp. 
Det tredje mest sannolika: Om vi skall finna en mellanväg mellan alternativ 1 och 2, är reinkarnationsläran passande. Här bejakas både det inomjordiska kretsloppstänkandet och medvetandets överlevnad efter döden. Även här finns personliga vittnesbörd, om minnen från tidigare liv. Men nu börjar redan de filosofiska problemen bli allvarliga, och rör frågan om kontinuitet och diskontinuitet. Det är svårt att föreställa sig en bibehållen individuell kontinuitet i reinkarnationen, mycket svårare än det är att föreställa sig den inom NDU- paradigmet. Men även reinkarnationsläran är tröstande för dem som låter sig övertygas, och kräver heller inte odödlighetstro, då man ju slutligen uppgår i Nirvana, uppslukas av alltet. 

4. Fysisk uppståndelse. Att medvetandet dör och ingår med allt annat i jordens kretslopp, men uppstår sedan med allt annat i ett förvandlat jordiskt kretslopp. 
Det fjärde mest sannolika: Nu börjar vi redan gå in på osannolika scenarier, tron på våra döda kroppars återvändande till en förnyad jord i förvandlad och förnyad kroppslig skepnad. Uppståndelsetron förutsätter Jesu fysiska uppståndelse, och bevisen för denna är ytterst magra, för att inte säga frånvarande. Allt hänger på några religiösa fanatikers visioner, samt historier om en grav som skulle ha varit tom. Det finns dock såpass många möjliga alternativa förklaringar till allt detta, att förnuftet inte har så mycket att ge i frågan. Man tvingas postulera vissa saker om Gud och hans handlande i världen, för att det hela skall bli trovärdigt. Men uppståndelsetron är ytterst tröstande, kanske den mest tröstande av alla. Man behöver heller inte anta någon odödlighetsteori bara för att man tror på uppståndelsen, för det låter sig lätt tänkas att det uppståndna livet har sina egna kretsloppslagar av födelse och död. 

5. Fundamentalistens himmel och helvete. Att medvetandet överlever utanför jordens kretslopp, för att ingå i ett icke-kretsloppsaktigt, statiskt tillstånd av antingen belöning eller tortyr.
Det femte mest sannolika: Nu är inte scenariot bara ytterst osannolikt, nu börjar det också bli patologiskt och skrämmande. Läser man fundamentalisters beskrivningar av himmel och helvete är de inte bara etiskt chockande, de grundar sig också på en medeltida statisk och svart-vit världsbild, så primitiv, att de flesta för-antika och antika världsbilder ligger närmare vår egen dynamiska världsbild (den historiska utvecklingen är ingen rak linje!) Det etiskt förkastliga ligger framför allt i hämndbegäret, i önskan att Gud skall vara en sadist som pinar sina fiender i all evighet bara för pinandets egen skull. Här skulle man bra kunna lyfta fram att vi knappast känner någon omfattande, utspekulerad tortyr i historien som skulle komma av rent, avskalat hämndbegär, tortyr för tortyrens egen skull, utan det har alltid funnits en "större" avsikt bakom som skulle "helga" medlet, där man velat få fram information eller där man försökt omvända offret till det "bättre". Lagen om rent hämndbegär tycks inte finnas i praktisk form i den värld vi känner till, vi är alla otrogna vår bekännelse till hämndens etik, p.gr.a. en viss mänsklig svaghet. 
Det är det statiska elementet i fundamentalistens liv efter döden som möjliggör detta eviga pinande. Bara det statiska kan vara evigt. Genast något är icke-statiskt, är det inte mer evigt, det undergår kanske en evig metamorfos, men är inte själv evigt. Det förändras tills det övergår till något helt annat. Det finns inget "centrum", ingen "essens" som står kvar oförändrad och evig. Den statiska världsbilden bygger på en föråldrad essentialistisk världsuppfattning, som ytterst grundar sig på Platons idélära. 
Detta scenario tycks inte bara patologiskt, det verkar heller inte överensstämma med något av det jag lärt mig av vardagsliv, bondförnuft, etik, vetenskap, filosofi, religion, konst, skönlitteratur och poesi. Detta som tröst mot en fantasi av Lehtinens andra slag. 

6. Lehtinens "isolerade-jag-helvete", icke-kretsloppsaktigt och statiskt. 
Det minst sannolika av alla: Nu är inte scenariot bara ytterst, ytterst osannolikt , nu börjar det också bli absurt, komiskt och ofantligt långsökt (vilket Lehtinen självkart är medveten om). I alla de tidigare scenarierna har man postulerat något som för oss alla synes självklart: att medvetandet måste ha ett medium för att kunna fungera, en kropp, vare sig det är frågan om en fysisk kropp eller en "andekropp". Men inte ens denna instrumentella syn på medvetandet går hem inom postmodern filosofi, utan där tar man jättesteg i motsatt riktning än vad Lehtinens "isolerade-jag-helvete" går: medvetandet "använder" ingen kropp, det är enbart ett komplicerat nätverk av relationer, där det inte går att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid. Medvetandet är ingen essens som använder en annan essens. Lehtinens "isolerade-jag-helvete" är den yttersta tillspetsningen av essentialismen och den statiska medeltida världsbilden, den mest primitiva världsbild jag känner till, och nu långt mer tillspetsad än i fundamentalistens helvete. Hur kan medvetandet bara relatera till sig själv i all evighet, om inte ens detta "själv" existerar som en isolerad entitet? Det måste ju vissna till slut i sin relation till det som inte finns, på samma sätt som Newtons mekaniska världsbild vissnade i sitt sökande efter sig själv i de minsta beståndsdelarna av materien. Den fann inte sig själv, bara kaos och upplösning. 

Konklusion: Vi finner således att desto mer vi tänker i kretsloppstermer, desto närmare ateistens svar kommer vi, medan det patologiska och omöjliga dyker upp när det kretsloppsaktiga ger vika. Härav kan vi sluta att sannolikheten för de mörka fantasiernas uppfyllelse står i proportion till sannolikheten att det kan finnas något liv som inte är kretsloppsaktigt, eller, till sannolikheten att vår kretsloppsaktiga identitet skulle kunna bevara en kontinuitet med det av oss som vi är rädda för skall leva vidare i en icke-kretsloppsaktig tillvaro. 


Så lite mörker-terapi till slut, medicin mot icke-kretsloppsaktighetens och statiskhetens hot

Till att börja med skall jag citera ett utdrag från IANDS:s (International Association of Near Death Studies) hemsida:

"Greyson and Bush (1996) classified 50 reports of distressing NDEs into three types:

• The most common type included the same features as the pleasurable type such as an out-of-body experience and rapid movement through a tunnel or void toward a light but the NDEr, usually because of feeling out of control of what was happening, experienced the features as frightening.

• The second, less common type included an acute awareness of nonexistence or of being completely alone forever in an absolute void.  Sometimes the person received a totally convincing message that the real world including themselves never really existed.

• The third and rarest type included hellish imagery such as an ugly or foreboding landscape; demonic beings; loud, annoying noises; frightening animals; and other beings in extreme distress.  Only rarely have such NDErs themselves felt personally tormented."

En annan forskare på negativa NDU:er säger att alla människor har potential att få en negativ NDU. Så låt oss möta Lehtinens två fantasier som de är, och föreställa oss ett sådan öde. Hur skulle vi reagera om vi fann oss själva i dessa tillstånd efter döden? 

Jag skulle gå fram såhär: 

1. Calm down. Detta är antagligen en negativ nära-döden-upplevelse, som, så många av de andra, antagligen kommer och går, eftersom ingen av de NDU-upplevelser jag läst om varat i evighet. Ingen orsak till panik. Jag tänker, alltså lever jag. Där det är liv, där är det rörelse. Mina tankar är i rörelse. Där det är rörelse, där är det förändring, och där det är förändring, där är det början och slut, och där det är början och slut, där är det utgång och hopp. Jag skulle också påkalla Guds och Jesu namn även om jag inte trodde på dem, detta har nämligen ofta visat sig hjälpa i vissa negativa NDU-upplevelser som både troende och tvivlare gjort. 

2. a) Om det handlar om "isolerade-jag-helvetet":

Om detta tillstånd fortsätter i en tidsrymd som känns som en mansålder, utan att mitt hopp och min åkallan om hjälp från högre håll hjälper, då skulle jag försöka anpassa mig till den nya situationen, såhär: Tydligen kan jag tänka. Då får jag göra det bästa ut av situationen. Jag skapar min egen drömvärld. Av allt det andra människor har gett mig av sig själv. Jag tror inte på det isolerade subjektet, jag är inte egentligen ensam, för alla andra människor jag träffat finns på något sätt i mig, spåren av dem finns där, jag utgörs av dem. Då tar jag och blåser liv i spåren, blåser liv i dessa människor med kärlekens andedräkt. Sedan börjar jag leva i denna drömvärld i några mansåldrar, tills jag glömmer att jag är ensam, tills mina drömskapelser fått ett sådant liv att jag upplever att de är verkliga. Då börjar de kanske leva sitt eget liv, utanför min kontroll, ja, förresten märker jag nu att jag aldrig hade haft någon kontroll över mina drömskapelser. Efter några mansåldrar till har det blivit min natur att leva i drömvärlden, så att den tillfredsställer mig, och jag längtar inte längre bort. Jag har glömt att det någonsin funnits något annat. Drömvärlden utvecklar sig bortom all kontroll, och visar sig, p.gr.a. den kärlek som gjorde att jag blåste liv i människospåren i mig, ta form av ett kärlekens rike som liknar den himmel som NDU-vittnesbörden berättar om. Och vem vet om detta är uppståndelsen? Vem vet om jag inte, genom att blåsa liv i människospåren i mitt medvetande, också faktiskt gjorde dem levande på riktigt? Svaret på det får jag väl aldrig veta, bara att kärleken gjorde dem och mig levande igen, på något hemlighetsfullt sätt.

b) Om det handlar om "labyrinthelvetet":

Om detta tillstånd fortsätter i en tidsrymd som känns som en mansålder, utan att mitt hopp och min åkallan om hjälp från högre håll hjälper, då skulle jag försöka anpassa mig till den nya situationen, såhär: Jag slutar kräla mig fram för att finna utgången, och blir stilla och försöker utveckla strategi a. Om inte det går, om Satan tvingar mig framåt, då försöker jag anpassa mig till livet som krälande mask, utan hopp om utgång. Då tänker jag såhär: Calm down. Tydligen kan du röra dig. Då får jag göra det bästa ut av situationen. Jag skapar mig min egen "rörelsevärld". Dvs. jag slutar tänka, och blirmina krälande rörelser istället, genom att öva mig i att bara fokusera på dem. Efter några hundra mansåldrar har min andekropp genom evolutionens krafter anpassats till det nya livet, så att det inte längre känns smärtsamt och klaustrofobiskt. Mitt medvetandes evolution har följt efter kroppens. Jag har till slut lärt mig älska mina krälande rörelser, jag har blåst liv i dem med kärlekens andedräkt. Min människonatur har därmed börjat anta masknatur. Eftersom jag slutat tänka för ganska länge sedan, har jag också slutat minnas att jag någonsin varit annat än en labyrintmask. Och därmed har jag tappat behovet av att vara något annat än en labyrintmask. Jag njuter av min nya tillvaro som mask. Efter några tusen mansåldrar till märker jag att inte bara jag förändras, utan även röret jag kryper i. Det har slitits från insidan, så att det har börjat uppstå hål. Jag grips av masknyfikenhet, och slinker ut ur hålen. Där träffar jag Satan, som inte fattar att jag förvandlats till mask. Satan har också förändrats. Han har blivit trött på att vakta på mig, och spelar kort med Hitler. Vilken underbar ny gemenskap Satan har fått, tänker jag på mitt masksätt, och slingrar mig ut i nya världar mot nya metamorfoser. 

Och vem vet om inte detta är uppståndelsen? Vem vet om jag inte, genom att blåsa liv i mina rörelser, också faktiskt gjorde dem levande på riktigt? Svaret på det får jag väl aldrig veta, bara att kärleken gjorde mig levande igen, på något hemlighetsfullt sätt. 

Kärleken desarmerar allt

Vad är uppståndelsen, annat än kärlekens sätt att under ohyggligt yttre press slinka undan hotet genom att undergå ständigt nya metamorfoser? "Allt bär den , allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig." (1.Kor. 13.8). 
Kärleken desarmerar den yttersta ondskan, det yttersta hotet, ja döden själv. När du plågas av fruktan för helvetet, besluta dig för att aldrig sluta älska din plågoande och din plågade kropp även om du skulle plågas i all evighet. Till slut kommer kärleken att förvandla både dig själv och Satan bortom allt. Ja, även om du inte orkade älska mer, så skulle förvandlingen ändå ske, ty så länge du lever, förändras du, och din förmåga att förändras måste komma av att du älskas av något utanför dig själv. För definitionen på "att leva" är ytterst: "att älskas". Du tar ju emot ditt liv, din rörelse, din förändring, av något annat än dig själv. 

Att övervinna fruktan för statiskheten och ensamheten

Jag tror att vi genom att möta våra mörka fantasier på det sätt som jag gjorde ovan, kan upplösa dem med öm hand, genom att vi nu lättare varseblir vad hotet ytterst handlar om. Avvecklingen av statiskheten verkar oskadliggöra dessa fantasier. Ytterst var vi rädda för det statiska i dem, att döden skall vara något statiskt. Men vad är det statiska? Är det något överhuvudtaget? Det statiska, rörelselösa i döden är frånvaro av liv. Men är det något själv, är det en positiv egenskap, och inte bara en negativ, som frånvaro av något? Jag tror begreppet "statisk" hör till samma kategori av negativa bestämningar som icke-existens. I den kristna traditionen har man ofta placerat begreppet "ondska" i samma begreppskategori - som frånvaro av godhet, inte som någon egenskap i sig själv. Genast när vi gör ondskan till en positiv egenskap, hamnar vi in i tal om en antigud (Satan) och vi börjar demonisera människor och objekt. Det funkar helt enkelt inte i praktiken. Lika lite funkar det att göra statiskheten till en positiv egenskap som vi kan "uppleva". Det funkade kanske i en medeltida världsbild, men inte i vår egen dynamiska världsbild. 
Att frukta statiskheten, är således knappast något annat än att frukta icke-existensen. Då tycks Lehtinens fantasier innebära en fruktan för den totala upplösningen i döden, förklädda i en medeltida världsbild. Lehtinen själv delar inte denna världsbild, men när det irrationella i honom vaknar i fruktan för döden, då klär sig denna fruktan i gamla, väl  beprövade symboler av medeltida slag. Då kan det kanske vara till hjälp att analysera dessa symboler, och dekonstruera deras världsbild. 
Jag ser också en fruktan för ensamheten i Lehtinens fantasier. Men när är gemenskapen djupare än i döden? När jag en gång försökte lista ut vad det är som binder alla människor i alla tider samman, tänkte jag först på "livet", eller "det mänskliga". Sedan förstod jag att det exkluderade de döda, eftersom de faktiskt har lämnat både livet och det mänskliga. Det enda som kvarstod var döden. Det är den mittpunkt kring vilken vi alla samlas. De döda samlas på andra sidan, vi på den här sidan. Vare sig man tror på livet efter döden eller ej, är det alltid meningsfullt att säga att man "går till sina fäder" när man dör. Man deltar i deras öde, deltar i deras frånvarande musik. Denna musik verkar vara så stark, att den lockar fram möten med de avdöda i många NDU-upplevelser. Men även om de avdöda inte skulle existera längre, så är även frånvaron av musik en sorts musik. Och dödsmusiken är den mest gemensamma och gemenskapande musik vi har. Och kanske just därför den vackraste.