Varför jag inte tror på Gud

en ateists funderingar

Kristendomen är en tragisk religion

Publicerad 2017-06-09 11:31:00 i Allmänt,

Det finns mycket tragik i kristendomen. Jag vet inte om någon annan religion som är så tragisk. Tänk bara på Jesus av Nasaret (som inte ens har funnits, utan bara är en mytisk varelse), en anarkistisk rebell som förkunnade att himmelriket är nära, att yttersta domen och de dödas uppståndelse stod för dörren. Det kom aldrig. Istället för att bli messias för det israeliska folket, blev han korsfäst, och dog tortyrdöden. Visserligen uppstod han, men bara i sina anhängares medvetande, inte på riktigt.
 
Tragiken fortsatte. Denna misslyckade Messiaskandidat som inte ens har funnits, lyckades visserligen skapa en otroligt expanderande religion, som till slut tog över romarriket och grundade det medeltida påvedömet. Men kristendomen korrumperades totalt i processen, och blev en förtryckarmakt, kanske värre än någon tidigare förtryckarmakt, särskilt med tanke på inkvisitionen på medeltiden. I inkvisitionen torterade man folk för att de inte skulle torteras i evighet i helvetet, utan omvända sig. Man trodde att man skulle uppnå detta med tortyr (och man uppnådde även många underliga syndabekännelser, som den torterade hittade på för att slippa tortyren, så uppkom myten om häxorna). Genom påvedömet och inkvisitionen lyckades kristendomen få hedendomen att så gott som dö ut, dvs. de kristnas egna rötter i sina yttersta fäders naturandlighet, en andlighet som värnade om naturen och ekosystemen. Och sedan dess har naturförstörelsen bara accelererat, mycket p.g.a. att vi förlorat naturandligheten och istället matats med en total förvanskning av Jesu budskap, maktens och rikedomens naturfientliga religion. Ännu en tragisk sak med kristendomen.
 
I tvåtusen år har de kristna väntat på återkomsten av en messias som inte ens funnits i historien. De väntar och väntar, men ingen Jesus kommer tillbaka. De arbetar i sitt anletes svett för att vara redo för Jesus' återkomst, och bli uppryckt som hans brud, och detta hårda arbete med att bygga civilisation (för det är vad de kristna för det mesta arbetar med) har som bieffekt att det har släppts ut ganska mycket koldioxid i atmosfären, så mycket att klimatet har blivit varmare med 1,5 grader. Istället för att Jesus kommer tillbaka, så tvingas de nu möta konsekvenserna av sitt slit för att skapa rikedom och lyx, just det som Jesus var emot (han som menade att vi skulle leva bekymmersfritt av Guds hand som liljorna och fåglarna, och han som ropade "Ve er som är rika!" i  Lukasevangeliet 6:24). Klimathotet är så stort att det t.o.m. hotar mänsklighetens fortlevnad på planeten, om vi inte ändrar vår livsstil radikalt. Men de kristna är ofta klimatförnekare (inte minst fundamentalisterna). Ännu en tragisk grej. De vill inte ens kännas vid konsekvenserna av sin verklighetsfrämmande dyrkan av Jesus (en förvriden, maktfullkomlig bild av honom, förvisso) och hans återkomst. Och de vill minst av allt erkänna att de missförstått den anarkistiske rebellen Jesus, som inte ville ha något nytt Babylon eller Egypten, utan ville leda sitt folk tillbaka till liljornas och fåglarnas livsstil. Men de kristna har byggt Babylon, särskilt de i USA, byggt Babylon i Jesus'  namn. Och nu vill de inte ens kännas vid straffet för detta, att naturen reser sig upp mot dem, (att "gud" välter omkull babelstornet som vill räcka till himlen). Snacka om tragik.
 
Detta är några av anledningarna till att ha medkänsla med de kristna, i all sin stora tragik.

Den kristna korsteologin är ett upphöjande av tortyren

Publicerad 2017-05-09 16:06:00 i Allmänt,

Den klassiska kristendomens mest centrala tema är Jesu tortyrdöd på Golgata (och Uppståndelsen), och den frälsning han vann åt människorna med detta. Det är svårt att förneka. 
 
Detta är allvarligt och sorgligt, ja rentav tragiskt. För vad innebar denna död på Golgata? Jo, att Gud Fader offrade sin son på korset. Det var ett människo-offer. Gud lät Kristus torteras på korset, för världens frälsning. Och att dö korsfästelsedöden är outhärdlig tortyr. Gud stod och såg på, utan att ingripa, utan att mildra tortyren. 
 
Jag menar att detta är ett djupt omoraliskt och förkastligt beteende från Guds sida, något som får oss människor att använda oss av tortyr för "upphöjda ändamål". Var det inte så som den katolska inkvisitionen försvarade sin tortyr av mängder av kättare och "häxor"? De resonerade som så att det var bättre att kättarna och "häxorna" led en kort tids tortyr här på jorden än en evig tortyr i helvetet. De ville ju få sina tortyroffer på bättre tankar med sin tortyr, och frälsa dom från det eviga helvetet genom detta. 
 
Har du någonsin tänkt att det kanske finns en länk mellan Guds offrande av sin enda son till tortyrdöden och inkvisitionsbödlarnas torterande av kättarna och "häxorna"? Guds torterande av sin son liksom gör vår egen tortyr av andra mer acceptabel. Om Gud kunde tortera, eller låta tortera, kan väl också vi det, om vi gör det för något "upphöjt ändamål", för den enskildes eller för världens frälsning? 
 
I nattvarden firar de kristna i själva verket tortyren. Inte minst den katolska kyrkan, där nattvardsteologin går ut på att Jesus offras på nytt varje gång man firar nattvarden. Och vinet och brödet blir (tror man) bokstavligen till Jesu blod och kropp när man välsignar det i nattvardsfirandet. När brödets sedan bryts, och vinet dricks, är det korsfästelsen som uppspelas på nytt, Jesus utgjuter sitt blod och hans kropp bryts ner. 
 
En avskyvärd ritual, om man ska vara ärlig. Här blir det uppenbart att kristendomen upphöjer tortyren, och ser tortyrdöden som något som behövs för världens frälsning. Ja, hela martyrteologin uppkommer ur detta tänkande. Men tortyr är aldrig berättigat, aldrig någonsin!!! Inget mål är någonsin så helgat, att det berättigar att utsätta andra varelser för outhärdlig tortyr. Men från kristendomens tortyrupphöjande tänkande tror jag plågsamma djurförsök hämtar sina yttersta rötter. Där offrar man bokstavligen djur för människors "frälsning"/hälsa. Krig hämtar också sin näring ur samma källa. En nation offrar sina ungdomar i krig för nationens "frälsning", offrar dem på fronten till outhärdligt lidande.
 
Man får aldrig offra andra för "upphöjda ändamål", bara sig själv. Vi måste ge allt i kampen för klimatet och planeten, även om det gör ont ibland. Att offra andra blir fascism.  
 
Men vi skall nog också tänka oss grundligt om innan vi riskerar tortyr. Det är alltid långt bättre att komma med några vita lögner för att spara sin kropp, än att med martyrteologin i bakhuvudet, nästan uppsöka tortyren, och nästan provocera sina torterare. Martyrteologin kan faktiskt vara mycket farlig här. Man måste älska sig själv också, inte bara andra. Att frivilligt låta andra pina sin egen kropp är bara snäppet bättre än att själv pina andra, och vi måste försöka undvika det så långt det går, med kamp och vita lögner. Världens frälsning hänger inte på oss, allra minst på vår martyrdöd. Och vi skall inte se Jesus som en förebild när det gäller att riskera tortyr. Vi måste vara långt listigare än han, som, p.g.a. sin tids martyrteologi, (i myten) nästan uppsökte korsfästelsen, utan kamp, utan flykt, och utan vita lögner.  
 
Många kristna tror att lidandet förädlar, att lidandet för oss närmare Gud, att vi kommer till himlen om vi lider här på jorden. Men det mål som de kristna har i sikte, är illusionärt, och Gud finns inte. Och lidande frälser inte världen. Solidaritet gör det, solidaritet med allt skapat, och inte minst med sig själv, sin sanna natur, sin djuriska natur. Och en förstörd, sjuk kropp kan inte vara med och hjälpa världen lika bra längre, utan blir lätt till en börda för en själv och för samhället.

En filosof yttrar sig om gud

Publicerad 2017-04-27 18:42:00 i Allmänt,

"...there are no persuasive arguments for the existence of gods, nor have I found any other respectable grounds for believing in them, - though there do seem to be good grounds for denying them." (Tamas Pataki, australiensisk filosof)

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 32, poet, trubadur, ekofilosof. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar vid Komvux vuxengymnasium på ABF-huset i Stockholm. Bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum. Jag har ett förflutet inom den frikyrkliga väckelserörelsen "Smiths Vänner", av norskt ursprung, som i sin tur har sina rötter inom norsk metodism och pingströrelse, särskilt den s.k. "helgelserörelsen". Vid 17 års ålder bröt jag med rörelsen, och kastades följaktligen (när jag fyllt 18) ut ur hemmet (mina föräldrar är med i Smiths Vänners utbrytarrörelse). Sedan dess har jag varit tidvis agnostiker, tidvis New-Age:are, tidvis halvhjärtad muslim, och tidvis ateist. Till sist slutade jag i ateismen, och jag jag har varit övertygad ateist i över två och ett halvt år nu. Jag är även naturalist. och tror inte på livet efter döden eller andevärlden.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela