Varför jag inte tror på Gud

en ateists funderingar

Kristendomen är en tragisk religion

Publicerad 2017-06-09 11:31:00 i Allmänt,

Det finns mycket tragik i kristendomen. Jag vet inte om någon annan religion som är så tragisk. Tänk bara på Jesus av Nasaret (som inte ens har funnits, utan bara är en mytisk varelse), en anarkistisk rebell som förkunnade att himmelriket är nära, att yttersta domen och de dödas uppståndelse stod för dörren. Det kom aldrig. Istället för att bli messias för det israeliska folket, blev han korsfäst, och dog tortyrdöden. Visserligen uppstod han, men bara i sina anhängares medvetande, inte på riktigt.
 
Tragiken fortsatte. Denna misslyckade Messiaskandidat som inte ens har funnits, lyckades visserligen skapa en otroligt expanderande religion, som till slut tog över romarriket och grundade det medeltida påvedömet. Men kristendomen korrumperades totalt i processen, och blev en förtryckarmakt, kanske värre än någon tidigare förtryckarmakt, särskilt med tanke på inkvisitionen på medeltiden. I inkvisitionen torterade man folk för att de inte skulle torteras i evighet i helvetet, utan omvända sig. Man trodde att man skulle uppnå detta med tortyr (och man uppnådde även många underliga syndabekännelser, som den torterade hittade på för att slippa tortyren, så uppkom myten om häxorna). Genom påvedömet och inkvisitionen lyckades kristendomen få hedendomen att så gott som dö ut, dvs. de kristnas egna rötter i sina yttersta fäders naturandlighet, en andlighet som värnade om naturen och ekosystemen. Och sedan dess har naturförstörelsen bara accelererat, mycket p.g.a. att vi förlorat naturandligheten och istället matats med en total förvanskning av Jesu budskap, maktens och rikedomens naturfientliga religion. Ännu en tragisk sak med kristendomen.
 
I tvåtusen år har de kristna väntat på återkomsten av en messias som inte ens funnits i historien. De väntar och väntar, men ingen Jesus kommer tillbaka. De arbetar i sitt anletes svett för att vara redo för Jesus' återkomst, och bli uppryckt som hans brud, och detta hårda arbete med att bygga civilisation (för det är vad de kristna för det mesta arbetar med) har som bieffekt att det har släppts ut ganska mycket koldioxid i atmosfären, så mycket att klimatet har blivit varmare med 1,5 grader. Istället för att Jesus kommer tillbaka, så tvingas de nu möta konsekvenserna av sitt slit för att skapa rikedom och lyx, just det som Jesus var emot (han som menade att vi skulle leva bekymmersfritt av Guds hand som liljorna och fåglarna, och han som ropade "Ve er som är rika!" i  Lukasevangeliet 6:24). Klimathotet är så stort att det t.o.m. hotar mänsklighetens fortlevnad på planeten, om vi inte ändrar vår livsstil radikalt. Men de kristna är ofta klimatförnekare (inte minst fundamentalisterna). Ännu en tragisk grej. De vill inte ens kännas vid konsekvenserna av sin verklighetsfrämmande dyrkan av Jesus (en förvriden, maktfullkomlig bild av honom, förvisso) och hans återkomst. Och de vill minst av allt erkänna att de missförstått den anarkistiske rebellen Jesus, som inte ville ha något nytt Babylon eller Egypten, utan ville leda sitt folk tillbaka till liljornas och fåglarnas livsstil. Men de kristna har byggt Babylon, särskilt de i USA, byggt Babylon i Jesus'  namn. Och nu vill de inte ens kännas vid straffet för detta, att naturen reser sig upp mot dem, (att "gud" välter omkull babelstornet som vill räcka till himlen). Snacka om tragik.
 
Detta är några av anledningarna till att ha medkänsla med de kristna, i all sin stora tragik.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 34, poet och ekofilosof (dock inte akademisk sådan). Jag är städare och byggmålare till yrket. Bor i skogen utanför Stockholm och lever som frivilligt hemlös. Jag har ett förflutet inom den frikyrkliga väckelserörelsen "Smiths Vänner", av norskt ursprung, som i sin tur har sina rötter inom norsk metodism och pingströrelse, särskilt den s.k. "helgelserörelsen". Vid 17 års ålder bröt jag med rörelsen, och kastades följaktligen (när jag fyllt 18) ut ur hemmet (mina föräldrar är med i Smiths Vänners utbrytarrörelse). Sedan dess har jag varit tidvis agnostiker, tidvis New-Age:are, tidvis halvhjärtad muslim, och tidvis ateist. Till sist slutade jag i ateismen, och jag jag har varit övertygad ateist i fyra år nu. Jag är även naturalist och materialist, men jag tror på livet efter döden, dock ej på andevärldens objektiva natur, som något "där ute". Jag avstår från copyright till allt här på bloggen förutom bilder och citat, texterna här är en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela