Varför jag inte tror på Gud

Den klassiska kristendomens mest centrala tema är Jesu tortyrdöd på Golgata (och Uppståndelsen), och den frälsning han vann åt människorna med detta. Det är svårt att förneka. 

 

Detta är allvarligt och sorgligt, ja rentav tragiskt. För vad innebar denna död på Golgata enligt den genom kyrkohistorien vanligaste, objektiva försoningsläran? Jo, att Gud Fader offrade sin son på korset. Det var ett människo-offer. Gud lät Kristus torteras på korset, för världens frälsning. Och att dö korsfästelsedöden är outhärdlig tortyr. Gud stod och såg på, utan att ingripa, utan att mildra tortyren. 

 

Jag menar att detta är ett djupt omoraliskt och förkastligt beteende från Guds sida, något som får oss människor att använda oss av tortyr för "upphöjda ändamål". Var det inte så som den katolska inkvisitionen försvarade sin tortyr av mängder av kättare och "häxor"? De resonerade som så att det var bättre att kättarna och "häxorna" led en kort tids tortyr här på jorden än en evig tortyr i helvetet. De ville ju få sina tortyroffer på bättre tankar med sin tortyr, och frälsa dom från det eviga helvetet genom detta. 

 

Har du någonsin tänkt att det kanske finns en länk mellan Guds offrande av sin enda son till tortyrdöden och inkvisitionsbödlarnas torterande av kättarna och "häxorna"? Guds torterande av sin son liksom gör vår egen tortyr av andra mer acceptabel. Om Gud kunde tortera, eller låta tortera, kan väl också vi det, om vi gör det för något "upphöjt ändamål", för den enskildes eller för världens frälsning? 

 

I nattvarden firar de kristna i själva verket tortyren. Inte minst den katolska kyrkan, där nattvardsteologin går ut på att Jesus offras på nytt varje gång man firar nattvarden. Och vinet och brödet blir (tror man) bokstavligen till Jesu blod och kropp när man välsignar det i nattvardsfirandet. När brödets sedan bryts, och vinet dricks, är det korsfästelsen som uppspelas på nytt, Jesus utgjuter sitt blod och hans kropp bryts ner. 

 

En avskyvärd ritual, om man ska vara ärlig. Här blir det uppenbart att kristendomen upphöjer tortyren, och ser tortyrdöden som något som behövs för världens frälsning. Ja, hela martyrteologin uppkommer ur detta tänkande. Men tortyr är aldrig berättigat, aldrig någonsin!!! Inget mål är någonsin så helgat, att det berättigar att utsätta andra varelser för outhärdlig tortyr. Men från kristendomens tortyrupphöjande tänkande tror jag plågsamma djurförsök hämtar sina yttersta rötter. Där offrar man bokstavligen djur för människors "frälsning"/hälsa. Krig hämtar också sin näring ur samma källa. En nation offrar sina ungdomar i krig för nationens "frälsning", offrar dem på fronten till outhärdligt lidande.

 

Man får aldrig offra andra för "upphöjda ändamål", bara sig själv. Vi måste ge allt i kampen för klimatet och planeten, även om det gör ont ibland. Att offra andra blir fascism.  

 

Men vi skall nog också tänka oss grundligt om innan vi riskerar tortyr. Det är alltid långt bättre att komma med några vita lögner för att spara sin kropp, än att med martyrteologin i bakhuvudet, nästan uppsöka tortyren, och nästan provocera sina torterare. Martyrteologin kan faktiskt vara mycket farlig här. Man måste älska sig själv också, inte bara andra. Att frivilligt låta andra pina sin egen kropp är bara snäppet bättre än att själv pina andra, och vi måste försöka undvika det så långt det går, med kamp och vita lögner. Världens frälsning hänger inte på oss, allra minst på vår martyrdöd. Och vi skall inte se Jesus som en förebild när det gäller att riskera tortyr. Vi måste vara långt listigare än han, som, p.g.a. sin tids martyrteologi, (i myten) nästan uppsökte korsfästelsen, utan kamp, utan flykt, och utan vita lögner.  

 

Många kristna tror att lidandet förädlar, att lidandet för oss närmare Gud, att vi kommer till himlen om vi lider här på jorden. Men det mål som de kristna har i sikte, är illusionärt, och Gud finns inte. Och lidande frälser inte världen. Solidaritet gör det, solidaritet med allt skapat, och inte minst med sig själv, sin sanna natur, sin djuriska natur. Och en förstörd, sjuk kropp kan inte vara med och hjälpa världen lika bra längre, utan blir lätt till en börda för en själv och för samhället.