Varför jag inte tror på Gud

Robert A. Monroe, en man som upplevde tusentals ut-ur-kroppen-upplevelser under sin livsstid, och lärde sig att framkalla dem med viljan, upplevde en tidsresa i en av sina ut-ur-kroppen-upplevelser, som han beskriver i boken "Yttersta resan" (Natur och Kultur 1997). Han gick nästan en miljon år tillbaka i tiden, och träffade på urmänniskor i en stor dal, en och en halv mil lång och en mil bred. Två miljoner människor bodde i den dalen, och de var alla människor som fanns på planeten då. De var alla nakna. De hade vägar mellan träden, och nån sorts blomsterrabatter. Djuren var deras barn, och när dom visslade på dom, kom dom fram, alla möjliga djur. Dessa människor var odödliga, och de kunde styra väder och vind, åska och blixt.

 

Är det inte tydligt att detta utspelade sig i Monroes fantasi, i drömvärlden, inte på riktigt, på basen av vad vi vet om mänskligheten för en miljon år sedan?

 

Monroe berättar också att han reste 1500 år in i framtiden. Tidsresor är inte möjliga, alltså måste Monroes andevärld vara fantiserad.